Min egen väg framåt

Kära läsare,

Jag är autismaktivist, skribent och högutbildad. Jag arbetar inom restaurangbranschen med lönestöd. I åratal har jag försökt hantera de utmaningar som mina egna symtom har inneburit, medan andra har fått anpassa sig till mitt sätt att vara. Jag har uppfattats som besvärlig och störd eftersom man inte har förstått mig. Jag har varit krävande, trots att jag har försökt vara snäll och hålla mig i bakgrunden. Jag har själv utsatts för mobbning i skolan samt våld inom familjen och i nära relationer. Jag har blivit slagen av mina pojkvänner för att jag vill leva och bo ensam. Det har dock inte varit acceptabelt för min omgivning, varken i min lilla hemkommun med 6 000 invånare eller senare i min vänkrets i en större stad.

Jag har alltid känt mig utanför. Länge har jag försökt läka mina sår. Nu har en ny kärlek gjort mig hel igen. Till en mosaik. Min egen vilja har gång på gång förminskats, och jag har fått kämpa mig fram genom motgångarna för att få leva ett liv på mitt eget sätt. I mitt eget hem accepterades bara sådana prestationer som passade in i mina familjemedlemmars mall. Det spelade ingen roll att jag vann en studieresa till Berlin, eftersom jag inte kunde tyska.

Jag accepterar inte längre att bli förminskad. Inte av någon. Det är inte skitstövlar och mobbare som ska få tala om för dig hur du ska leva ditt liv. Den enda fysiska kontakt jag fick från min pappa var när han tryckte in ett finger mellan mina revben. Från min mamma fick jag uppmärksamhet i form av utskällningar. Min mamma var sjuk, och som äldsta barn fick jag ta ett stort ansvar för vardagen. Det var inte hushållsarbetet i sig som var problemet, utan att min självständighet hela tiden hindrades.

Min väg har varit fylld av prövningar, motgångar och misslyckanden. Och av missförstånd. Terapi, arbete, dagliga rutiner och vänner har hjälpt mig att hålla ihop. I vissa relationer kan jag känna att jag står i skuld, men jag försöker alltid ge tillbaka dubbelt. I konflikter försöker jag vara den klokare personen. Det lyckas jag inte alltid med. Relationer är svåra. Jag trivs också bra i mitt eget sällskap, i min lilla fantasivärld. Om ni tycker om mina berättelser blir jag väldigt glad. Jag drömmer om ett bokkontrakt och om att någon av mina berättelser en dag ska bli en tv-serie. Mina fantasivärldar har varit både en tillflykt och en sjukdom. Jag lever med en psykotisk sjukdom.

Min fantasivärld ger mig styrka, men den kan också skapa hot. Ibland är mitt eget sinne ett hot mot mig. Det försöker bryta ner mig. Jag försöker styra det så att det skapar i stället för att förstöra. Fantasivärlden är min värld. Det enda som faktiskt belönades under högstadiet var min ätstörning. När jag berättade på hälsokunskapslektionen att jag åt åtta brödskivor om dagen skickades jag till skolhälsovårdaren för att titta på tallriksmodellen. När jag sedan gick ner i vikt fick jag gå dit och titta på samma tallriksmodell igen. Försök sedan göra någonting rätt. Besöken hos skolhälsovårdaren kändes som möten hos Viktväktarna. Självklart vet jag hur man ska äta, men det ger mig inte samma belöning. Eftersom jag tydligen var ful, tjock och dum hade jag inga vänner. Min vikt är fortfarande ett känsligt ämne för mig. Nu börjar jag så småningom acceptera min kropp. Jag ser ut som jag ska se ut. Jag ser äntligen bra ut.

Jag vågar fortfarande drömma och fortsätta framåt. Jag vågar älska och gör mitt bästa för att hjälpa andra. Jag bryr mig inte längre om vad andra säger. Jag går min egen väg framåt!