Mitt märkliga liv

Jag är i sjuttioårsåldern. På 1990-talet tvingades jag gå i pension av hälsoskäl. Då var jag rädd för att inte kunna leva ett självständigt liv och i stället behöva få omfattande stöd från samhället.

Jag hade en familj, barn och en lugn partner. Familjen gick sönder när jag så småningom började dricka. Alkoholen gjorde mig socialare och modigare, och jag trodde att jag genom den skulle kunna känna gemenskap och tillhörighet. Men vilken sorts gemenskap var det egentligen? Jag längtade efter människor, men var samtidigt osocial och annorlunda. Jag kände mig som en outsider.

Jag arbetade, och mina kollegor märkte snabbt att jag var annorlunda. De var elaka mot mig, och ibland fick jag verkligen utstå hård behandling. Till slut bytte jag yrke, ett yrke som jag hade gått och funderat på i många år.

Nu minns jag tydligt hur jag var som barn. Jag var annorlunda. Nyligen ringde jag till en av mina gamla lärare. Han är gammal nu, men han mindes mig fortfarande från flera decennier tillbaka. Han mindes mig som en mörk och känslig pojke. Jag var oftast en toppelev, men också lite slarvig. Jag läste böckerna direkt, så när vintern kom behövde jag inte längre öppna dem. Det var svårt för mig att skriva uppsatser. Jag hade svårt att skriva om mina egna erfarenheter. I stället försökte jag skriva som i tidningsartiklar. Sådant som andra redan hade skrivit. Jag tyckte om geografi och idrott. Jag tror att det var idrottskunskap som var min första stora passion. När jag lyssnade på sportreferat var jag helt uppslukad. På yrkesskolan försökte jag inte längre vara bäst. Jag var bara en i mängden. Inte den sämsta, men inte heller den bästa. Precis som senare i livet fanns jag bara där. Jag levde. Jag fick höra saker som: ”Nog borde du väl …” eller ”Är det verkligen ingenting som snurrar i huvudet på dig …?” Ibland låg det både förlöjligande och elakhet bakom orden. Något kunde fastna inom mig och ligga och gro. Jag fortsatte oftast bara att leva vidare. Men det höll inte i längden.

Hemma på den lilla gården fick jag hjälpa till med allt möjligt. Jag plöjde, slog hö, matade djuren och arbetade i skogen. Men jag kunde egentligen inte särskilt mycket. Jag hade aldrig fått lära mig ordentligt. Jag förväntades vara självgående och själv förstå vad som behövde göras. Det var en sådan pojke man älskade. Rädslan kom in i familjen med min sjuka far. Han gjorde mig rädd och försiktig. Han kunde spotta på golvet och säga att det aldrig skulle bli en riktig man av mig. Jag skulle vara tyst och fick inte komma till bordet. I stället satt jag i ett hörn och lärde mig deras repliker utantill.

Jag gjorde min militärtjänst. Där blev jag mobbad och förödmjukad. Ändå avancerade jag, helt av en slump. Kanske på grund av mitt sätt att vara. De olika begåvningstesterna var lätta för mig. Ändå skämdes jag över mig själv där, och i dag skäms jag ännu mer.
Jag var impulsiv och kände mig utanför. Jag försökte, men kunde inte så mycket som jag trodde. Jag kunde inte riktigt tänka eller bearbeta information. Jag härmade andra, precis som jag ofta gör än i dag. Jag skäms över det också.Oftast var jag tyst, men ibland blev jag impulsiv. Jag mådde dåligt. Samtidigt var jag en vacker pojke. Jag gjorde misstag.

Jag började på en utbildning. Mina kurskamrater märkte att jag var annorlunda, men själv förstod jag inte att de hade lagt märke till det. Ibland kunde jag svara på något helt uppenbart med något fullständigt märkligt. De blev förvirrade och lät mig vara. Ibland tittade de tyst på mig en stund och vände sedan bort blicken. Efter ett par år i arbetslivet bröt jag ihop när jag satt och såg på mina kollegor medan de pratade med varandra. Jag började skaka av ångest när jag insåg att jag inte var en del av samtalet. Jag gick till läkaren och fick betablockerare. På jobbet skakade mina händer och jag hade svårt att fokusera blicken. Till slut kunde jag inte heller sova om nätterna. Min fru blev orolig, men efter ett tag slutade hon fråga. Jag höll min ångest och smärta inom mig. När jag var ledig ägnade jag mig åt barnen. Jag älskade dem verkligen. Vi var en tyst familj där man inte pratade om saker. Det hade varit bra om vi hade kunnat prata om många av dem.

Så begåvade de var, mina arbetskamrater. Unga människor som kunde så mycket.

Från vårdcentralen upplevde jag inte att jag fick någon annan hjälp än recept på mediciner. Jag tog en medicin som gjorde mig helt dåsig på kvällarna, nästan som en zombie. Jag fick träffa läkaren sällan och då bara några minuter åt gången. Jag pratade med dem om min dumhet, eftersom det var så man hade beskrivit mig. Det är fortfarande en mycket känslig punkt för mig.

Ibland fick jag höra saker som: ”Var som andra män.” ”Måste han också öppna munnen?” ”Skjut honom i nacken!” Jag kunde inte försvara mig. Jag kunde inte gräla eller säga ifrån. Ibland lyckades jag ändå säga ifrån i sista stund. Jag försökte inte utveckla mig själv. Jag var inte intresserad. Jag tyckte om att motionera och levde bara vidare. Jag var rädd för att gå till jobbet och för att gå in i kafferummet.

Sedan började jag arbeta inom byggbranschen. Jag tyckte om det hårda, fysiska arbetet. Där trivdes jag. Det fanns inget socialt tryck, och jag kunde koncentrera mig på själva arbetet. På många sätt fungerade livet bra för mig då. Jag arbetade hårt och fick uppskattning för det. Någon kallade mig en mästare, någon annan en riktig arbetsmyra. Folk bad mig om offerter och ville anlita mig. Jag fick uppmärksamhet och en identitet. Om jag hade lyckats hitta en stabil grund att stå på där, kanske jag hade klarat mig. Men Gud ville annorlunda. Jag skulle brytas ner igen. Jag började gå på puben. Där träffade jag också en gammal skolkamrat som hade blivit alkoholiserad. Jag blev glad över att träffa honom och trodde att jag hade fått tillbaka en vän. Sedan skilde jag mig och fick ett litet, omöblerat rum. Jag grät hela natten. Jag var sjuk under en lång tid och försökte sedan börja om igen. Jag skapade en ny familj, men jag klarade inte av att ha normala relationer med dem. Man kan nästan säga att det var dömt att misslyckas. Jag skäms över det. I dag förstår jag vad de förväntade sig, sådant som människor normalt gör och hur man normalt fungerar i livet. Vi gick skilda vägar. Jag flyttade till en stuga i skogen, och sedan till ännu en. Jag förlorade resten av min egendom genom affärer inom byggbranschen, på grund av mina idéer. Ni skulle inte förstå det. Sedan hamnade jag allt längre utanför samhället. Jag började dricka allt mer. Dagarna blev tomma och ensamma.

Jag hade gått med i en kyrklig gemenskap. Där fanns sociala och utåtriktade människor, så jag slutade snart att gå dit. Jag kände mig annorlunda. Därifrån fick jag ännu mer att bära på, inte på grund av människorna där utan på grund av Gud. Men när livet förlorade sin grund, vad återstod då annat än några öl … Jag träffade barnen en gång om året. Jag älskade dem. Om de ändå kunde se hela bilden, på riktigt. En gång träffade jag en gammal skolkamrat som var trevlig. Vi brukade ha frågesporter om sport tillsammans. Han misstänkte att han kanske var lite autistisk. Han arbetade i skogen, precis som jag. Han trivdes inte heller på arbetsplatser där det sociala var en central del av arbetet. Jag blev intresserad. Jag började tänka och jämföra mig själv med honom, och började så småningom förstå lite mer. Sedan fick jag också en bärbar dator och började hitta information. Jag flyttade söderut och var gift med en akademiskt utbildad kvinna. Jag arbetade i skogen. Vi hade inte samma sociala status. Jag klarade inte heller av att fungera i den familjen. Det var då jag började lägga märke till sådant hos mig själv som jag tidigare inte hade förstått. Bland annat att jag ibland inte hörde någonting, trots att någon stod alldeles bredvid mig och pratade med eller tilltalade mig. Jag hade alltså inte uppfattat ett enda ord, trots att personen stod precis intill. Jag hade också svårt att koncentrera mig. Jag tappade tråden och blev förvirrad. Jag hänger inte med i barnprogram, snabba tv-program eller teaterföreställningar. Jag skäms över det.

Min hjärna klarar bara av att bearbeta information i ett lugnt tempo, lite i taget. Om vi är tre personer tillsammans blir det för mycket. Det kommer helt enkelt in för mycket information på en gång. Jag skäms över att jag numera ofta missar stora delar av predikningarna i kyrkan. Jag börjar titta omkring mig och försvinner in i mina egna tankar. Det gör så ont i mig att jag ibland bara vill bort från den här världen. Jag har aldrig riktigt hittat min plats. Samtidigt längtar jag efter ett vanligt mänskligt umgänge, där man utbyter tankar, tänker tillsammans, pratar och gör saker. Jag skulle också vilja få leda ibland. Jag vill inte alltid vara den som blir kommenderad. Jag har fått ett dåligt rykte och gått miste om så mycket.

Jag är förlovad! Med en fantastisk kvinna som under det senaste året har fyllt mitt liv med känslor och närhet. Jag planerar fortfarande att gifta mig med henne, trots att jag skäms över mitt liv. Hon och hennes familj är alla livliga, pratsamma och framför allt snabba. Jag är rädd att jag kommer att få lida mycket. Kommer jag att få höra att jag är dum och allt möjligt annat? Kommer vi att gräla? Jag orkar inte med det. Men jag behöver henne. Alla kontakter med min egen familj har brutits.

Mina symtom verkar kunna kopplas till schizotypi, ADHD, Asperger, bipolär sjukdom och olika personlighetsstörningar. Och ändå räcker inte ens det för att beskriva allt. Det är svårt att få hjälp med sådant här, men jag försöker fortfarande, så länge vården ännu fungerar. Terapin är vad den är. Det jag egentligen skulle behöva är konkret vägledning. Redan för flera decennier sedan hade jag behövt någon klok person som kunde ha hjälpt mig i stunden och sagt: ”Sluta stirra nu”…”Gå in i ett annat rum”…”Gå ut och ta en promenad”…förstår ni vad jag menar?