”Ni förstår inte mig”

Vi har ett barn som är 11 år. Barnet har haft svårt att gå till skolan eftersom skolmiljön skapar ångest. Den första skoldagen gick hen tillbaka till bilen eftersom det var för mycket människor och oväsen utomhus. Under hela terminen har barnet varit i skolan färre än tio dagar. Under den här tiden har varken läraren eller skolledningen varit i kontakt med oss. Ingen frågade varför barnet inte var i skolan och ingen försökte erbjuda hjälp. Det enda läraren gjorde var att skicka läxorna via Chrome.

örst hjälp på familjerådgivningen och därefter hos socialtjänsten. Till slut kopplades även Vi sökte fbarnskyddet in. Efter många och långvariga svårigheter fick barnet till slut en diagnos: en ospecificerad emotionell störning i barndomen. Det innebar bland annat separationsångest från föräldrarna, en stark vilja att bestämma själv i relation till vuxna, svårigheter med skolgången, tillbakadragenhet och möjliga neuropsykiatriska drag.

Men är det verkligen så här det ska fungera? Ska ett barn med separationsångest och neuropsykiatriska svårigheter omhändertas och placeras långt från sin trygga familj? Är det verkligen det bästa för barnet, och hjälper det verkligen familjen? Vi har inte druckit alkohol på över 13 år. Vårt barn har ett tryggt och kärleksfullt hem. Problemen handlar enbart om skolgången, som skapar stark ångest. Barnet har svårt att hantera höga ljud och stora folksamlingar.

Barnskyddet ville inte längre försöka hitta andra lösningar, till exempel en mindre undervisningsgrupp. Barnet fick aldrig det stöd i skolan eller den ordentliga utredning som hen behövde. I stället skickades hen till en psykiatrisk avdelning. Men hen klarade inte av att vara där. Ångesten blev helt enkelt för stark.

Om den avdelningen…I början försäkrade de oss om att de hade erfarenhet av att arbeta med alla typer av barn och att de visste vad de gjorde. Men under större delen av tiden där låg barnet under täcket med ryggen mot omvärlden, som om hen försökte gömma sig från en värld som kändes alldeles för svår.

Under ett kvällsbesök klamrade sig barnet fast vid sin mamma och grät hysteriskt. Hen ville inte släppa taget. Vi frågade personalen vad vi skulle göra i en sådan situation. Svaret blev: ”Vi ringer efter vakterna.” Det slutade med ett spänt samtal i korridoren med både personalen och vakterna.

Vid ett annat tillfälle ville barnet inte äta. Inför nästa besök hade hen blivit lovad att få gå till ett snabbmatställe, men löftet togs tillbaka eftersom veckan inte hade ”gått bra”. Barnet förstod inte varför löftet plötsligt inte längre gällde och upprepade gråtande: ”Men de lovade ju.” Och det hade de faktiskt gjort. Svaret blev: ”Hungern lär.” Även den situationen krävde ett samtal. Man tycker ju att sådana saker inte borde behöva sägas i dag.

Det fanns också en annan viktig anledning till att barnet inte ville äta. Barnet berättade att ett annat barn hade tagit pålägget med fingrarna, trots att det fanns en gaffel på bordet. Efter det ville barnet inte längre äta. För barnet var det här en stor sak, även om det kanske verkade obetydligt för de vuxna. Personalen sa att ”man kan inte hålla koll på allt”. Men för ett barn med neuropsykiatriska utmaningar kan en sådan sak bli ett hinder som känns omöjligt att komma över. Det här barnet tar inte ens i saker i affären. Hen rör inte vid korgen, kundvagnen eller produkterna, inte ens pengarna.

Och så var det mobilen. Till en början fick barnet behålla den, eftersom den var en viktig trygghet för hen. Hen bar den i framfickan på sin hoodie utan att använda den. Bara vetskapen om att mobilen fanns där gav en känsla av trygghet. Senare tog personalen ändå mobilen ifrån barnet. Hen förstod inte varför, eftersom det hade varit tillåtet att ha den från början. Barnet vägrade lämna ifrån sig mobilen och till slut ringde personalen och bad oss komma och hämta hem hen. Det var så tiden på avdelningen tog slut.

På ett möte fick vi höra att vårt barn hade varit ”det svåraste barnet” i hela avdelningens historia. Allt sågs som barnets och vårt fel som föräldrar. Personalen tog inget ansvar och lyssnade inte på oss. I stället försökte de bara få barnet att följa dagens schema exakt. Men barnet fick aldrig möjlighet att vara sig själv. Ingen försökte verkligen förstå hen eller möta hen där hen befann sig.

Hela familjen började leva i ständig panik. Vi insåg att det kanske inte längre bara handlade om barnskyddet, utan om något större och kanske till och med om ekonomiska intressen. Vi vet att omhändertaganden är en stor affärsverksamhet. På boendena krävs det att barnen utför mycket arbete, som sedan fraställs som ”aktivitetsbaserad terapi”.

Det privata boendet som barnet skulle placeras på ligger på en gammal bondgård. Att vårda ett placerat barn på ett sådant boende kostar i genomsnitt 100 000 euro per år. Barnens berättelser om tiden där är chockerande. Vissa har beskrivit platsen som ett fängelse. Ett barn har till och med berättat om våld och övergrepp.

Det finns många sådana boenden i Finland. I vårt fall verkade myndigheterna plötsligt ha bråttom. Vårt barn skulle snart fylla 12 år och då själv kunna uttrycka sin åsikt. Förhandlingen med oss föräldrar hölls precis innan födelsedagen. En slump?

Enligt barnskyddet finns det inget annat alternativ än att omhänderta barnet. Ett känsligt barn som redan känner mycket oro skulle skickas till en plats där hen inte skulle klara av att vara. En plats där hen riskerar att brytas ner psykiskt.

Det är just det som känns så märkligt. Enligt barnskyddet är vårt barns hälsa eller utveckling allvarligt hotad. Visst har vi haft vissa utmaningar, till exempel att barnet är rädd för att gå till tandläkaren. Men är det inte många barn som tycker att det är obehagligt att gå till tandläkaren?

Barnet är också ofta sjukt och kan därför inte alltid ta sig till sina bokade besök. Trots det var det tandläkaren som gjorde en barnskyddsanmälan. Skolläkaren gjorde senare också en anmälan, eftersom barnet inte kunde cykla och hade behövt plåstra om sin hud på grund av atopin. Plötsligt fanns det en oro kring både barnets motoriska utveckling och hudvård.

Fysioterapeuten konstaterade ändå att det inte fanns något att oroa sig för. Vi hade provat många olika krämer mot atopin, men ibland fungerar de helt enkelt inte.

Och hur var det med skolresultaten? Barnet fick gå om en årskurs, men det är knappast något unikt i Finland. På den förra skolan bad vi om svårare engelskuppgifter eftersom barnet blev frustrerat när uppgifterna var för lätta. Men vi fick aldrig några.
På den nya skolan fick barnet däremot svårare uppgifter direkt och klarade utan problem uppgifter på nivå med årskurs 7 och 8.

På vilket sätt har barnets utveckling egentligen hotats?

Det fanns två typer av stöd inom öppenvården. När vi bad om en annan typ av stöd fick vi svaret: ”Det hör inte till barnskyddets område.” Om det stöd som erbjuds inte räcker, blir det i stället ett skäl till ett omhändertagande.

Hur kan det här vara för barnets bästa? Vi dricker inte, använder inga droger och det förekommer inget våld i vårt hem. Vårt barn får kärlek och omsorg. Varför vill man då placera hen på en plats där hen inte klarar av att vara?

När vi bad skolan och barnskyddet om stöd fick vi svaret: ”Men barnet har ju inte varit i skolan.” Men varför har hen inte varit det? För att vi försökte varje morgon, tills vi var helt slut. För att barnet var rädd. Och när vi frågade om det fanns något lugnare och mer skonsamt sätt att göra utredningarna på, fick vi alltid samma svar: ”Avdelningen.” Det kändes nästan som om den psykiatriska avdelningen hade blivit en fälla.

Situationen blev till slut så svår att vi inte såg någon annan utväg än att flytta. Den kommun vi bodde i hade blivit för svår och fientlig för oss. Därför flyttade vi till en annan kommun, en plats som vi redan kände väl.

Och här började saker och ting förändras. Den nya skolan tog emot barnet på ett fantastiskt fint sätt. Vi träffade läraren och specialläraren i lugn och ro på biblioteket. Vi kom överens om att ta våren steg för steg, så att barnet skulle få positiva erfarenheter av skolan och människorna där.

Trots det verkar även barnskyddsmyndigheterna i den nya kommunen fortfarande vara påverkade av den tidigare kommunen. De frågade: ”Är barnet redan i klassrummet?” och ”Går hen redan till skolan tillsammans med de andra?” Jag försökte förklara hur man behöver bemöta ett barn med neuropsykiatriska utmaningar. Men återigen började man med fel frågor.

Vi frågade vilka grunderna för omhändertagandet var. I den tidigare kommunen fick vi ett vagt svar: ”Oro för barnets utveckling.” I den nya kommunen läste man igenom barnets handlingar och konstaterade: ”Det måste väl finnas grunder för det.” Varför är det så svårt att få rätt hjälp? Varför erbjöds inte en mindre undervisningsgrupp? Varför fick barnet inte det stöd som faktiskt behövdes i skolan?

Barnet har diagnostiserats med neuropsykiatriska symtom, ångest, depression och separationsångest och har även autistiska drag. Ändå ansågs det inte vara tillräckligt, eftersom barnet inte kunde genomgå en ordentlig utredning på den psykiatriska avdelningen. Hen klarade helt enkelt inte av att vara där. Och nu är det plötsligt barnets fel.

Vi tror att barnskyddet i den tidigare kommunen har påverkat myndigheterna i den nya kommunen. Båda har hela tiden fokuserat på det negativa. De lyfter fram sin oro för barnets framtid och betonar att det är bråttom att få hen ”på rätt spår”. Men vårt barn är fantastiskt. Hen förtjänar att bli lyssnad på.

Hen behöver få rätt stöd och rätt förutsättningar för att orka. Hen kan inte rå för hur hen är. Och som hen själv sa, om de professionella:
”Ni förstår inte mig.”